Hanna Berzelius.

 

Igår var det dags för deltävling nummer tre i SM-serien, och denna gång skulle vi till min absoluta mardrömsbana; Åsätra. Jag har kört där tre gånger tidigare och alla gånger har gått lika dåligt. Jag hatar sten och Åsätra är nästan enbart sten. Det är verkligen sten ÖVERALLT och jag vill bara gråta när jag ser det. Men jag försökte intala mig själv att det nu skulle bli fjärde gången gillt eller något, och på ett sätt blev det faktiskt så.

 

Banan bestod av tre prov; ett crossprov som bara var Åsätras crossbana, ett extremprov som var uppbyggda hinder i början och sedan lite backar och så massor sten såklart samt ett längre enduroprov som bara var sten. Vi skulle köra fyra varv plus två SP.

 

Första varvet gick sisådär. Fegade jättemycket, fick världens kramp i underarmarna och på långenduron fick jag två totala hjärnsläpp: 1. körde rätt in i värsta berghällskanten och 2. körde rakt fram ut i ett hav av stora stenar när man skulle svängt vänster egentligen. Vet inte riktigt vad jag sysslade med, men en kan väl bara konstatera att jag och sten INTE går ihop.

 

Iallafall, jag låg sexa ett bra tag men på extremen på fjärde varvet gick jag upp till femte plats! Men sedan tog det stopp, för när jag kom in på service var jag klippt slut, hade absolut inga krafter kvar och det kändes som jag både skulle svimma och spy. Valde att bryta för att inte riskera att svimma på cykeln.

 

Så himla surt, men ändå väldigt positivt att jag även på min absoluta hatbana kan vara med och fightas och ligga runt femteplats!

 

Förra helgen körde jag andra deltävlingen av SM, som gick i Ulricehamn. Banan bestod av tre prov; två enduroprov och ett extremprov. Vi skulle köra fyra varv. Det var riktigt roliga prov och jag hade så himla kul hela dagen. Och trots att jag klantade mig på extremprovet och tappade nästan två minuter, så körde jag upp mig från nia till femma och det är jag mycket stolt och nöjd över!

 

 

Nu vet jag också att jag har farten och kapaciteten att vara där uppe och slåss om pallplaceringarna, men jag måste sluta vara så ojämn och framförallt bli bättre på extremprov.

 

Den nionde maj körde jag Jordsprätten på hemmaplan. Eftersom jag vunnit de två senaste åren var jag redigt sugen på att ta en tredje vinst! Men jag anade att det skulle bli väldigt tufft, och det blev det också. Jag och Martina Reimander hade en liten fight i början, men sedan fick hon problem på ett prov och jag kunde dra ifrån. Inför sista provet ledde jag med ungefär 48 sekunder, men provet var fruktansvärt sönderkört, rotrigt och ketigt med djupa spår, så jag visste att om jag gjorde ett misstag skulle de där 48 sekundrarna snart vara borta. Så jag satsade på att ta det lugnt och inte göra några misstag, men omkörningsproblem och feghet gjorde att det nog gick lite FÖR långsamt, för snart var Martina i bakhjulet på mig. Men jag lyckades ändå knipa vinsten med drygt 25 sekunder och det känns redigt skönt!!