Hanna Berzelius.

Nu i helgen 24-25 maj var det dags för Ladies Cup i Uddevalla. Det var en dubbeltävling och jag såg verkligen fram emot den. Det visade sig att det skulle bli den tuffaste tävlingen jag någonsin kört. Efter ett ösösösregn på fredagskvällen och drygt 200 förare som skulle köra så blev banan helt förstörd. Hur mycket rötter, stenar, djupa spår, kärr, stenhällar och hemska backar som helst. Dock började det riktigt bra, provade en ny sorts uppvärming och fick ingen kramp!!!!!!!!! Det gjorde ju då att jag äntligen kunde köra på ordentligt, vilket visade sig i resultaten: jag vann SP2 och SP3!

 

Men sedan gick det bara ner och ner och ner.Transporterna och proven var lika tuffa, jag drog på mig 1 timme och 25 minuter i prick, hann inte äta ordentligt och tog därför helt slut i kroppen. Hade sån sjuk kramp i låren så jag knappt kunde stå ordentligt. och som pricken över i:et satte jag mig tvärfast i ett spår på ena trasporten och fick vänta ett bra tag tills någon kom och kunde hjälpa mig loss. Så tyvärr hann jag bara tre varv av fyra innan respittiden tog slut, då var det bara att bryta och sedan ladda om inför morgondagen.

 

Söndagen började också kanoners. De hade dragit om massor, banan hade torkat upp fint och jag kände mig glad, stark och pigg. Jag vann första provet och ut på transporten kändes allt väldigt bra. Tyvärr kom jag inte mycket längre än drygt halva den transporten för jag gjorde världens klantigaste och dummaste grej. Det var som en bergsklyfta och jag skulle hoppa över den (vilket gick bra). Problemet var att det var en rot på andra sidan så framhjulet stack i väg och jag satte i högerfoten och knät bara vrider och viker sig.

 

Smärtan var exakt samma som på Stångebro förra året när jag gjorde en liknade grej och tänjde ut mitt korsband, så vetskapen om att jag kanske skadat samma korsband IGEN gjorde mig så sinnesjukt arg och ledsen. Men när jag väl kom därifrån och åkte till akuten sa läkaren att det nog inte var något allvarligt utan bara menisken som fått sig en känga.

 

Så himla tråkigt ändå att behöva bryta när jag kände att det kunde ha blivit min dag. Men men det är bara att bryta (och läka) ihop och hoppas allt är bra till VM i Enköping om tre veckor.